Som vanligt vaknade jag vid halv 6 och skulle ta min dagliga promenad. Detta hade jag lovat mig själv innan att jag skulle göra varje dag så även fast regnet öste ner skulle jag gå ut. Jag satte på mig mina mjukisbyxor och en vanlig t-shirt. Jag lämnade sedan huset i ett raskt tempo. Jag gick typ 10 meter och var redan genomblöt. Efter tio minuter hade jag hunnit komma till den övergivna tågstationen, jag kunde se en skymt av någon ligga där framme. Jag sprang fram för att få mig en bättre titt. När jag var hyfsat nära kunde jag se att det var Serena, som jag hade haft fysik med. ''Serena?!'' ropade jag till henne. Hon hade rivsår och blod över kroppen och låg där naken, men hon andades. ''SERENA? Get up!'' fortsatte jag att skrika men hon rörde inte på sig. Jag hade inget annat val än att ta med mig henne hem. Jag tog mina armar i hennes knäveck och under ryggen. Sedan lyfte jag och gick fort hem så ingen kunde se mig..

~2 hours later~

Efter en lång fundering så bestämde jag mig för att duscha henne, jag menar, hon var ju redan naken så varför inte? Jag duschade av henne allt blod och satte på henne mina mjukisbyxor. Sedan la jag ett stort duntäcke över henne, jag kunde inte bara lämna henne så vid sängen, så jag satte mig på en stol brevid och väntade på att hon skulle vakna.
Nu hade det gått tre timmar och då slog det mig. Varför ringde jag inte polisen? Eller ambulans? Varför i hela världen tog jag på mig detta ansvar? tänkte jag och suckade. Nu, hon rörde på sig. Det var det enda jag hann och tänkte innan hon öppnade ögonlocken kvickt.
''Where am I? No not again, NO. Let me go, please. Please Alex, I wont tell anyone, just let me go!'' ropade hon förtvivlat och jag hade ingen aning om vad hon snackade om. ''Serena, ssch, easy.. You're safe now.'' sa jag med en sån lugnande röst jag kunde. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, högt. Jag omfamnade henne så hårt jag kunde och tänkte att hon måste varit med om någon rinktigt hemst. ''It's okey, Serena. You're safe now'' upprepade jag så hon verkligen förstod att jag inte skulle göra henne illa.
''Name'' sa hon och släppte sitt grepp om mig. ''What? What do you mean Serena?'' sa jag och förstod som vanligt ingenting. ''I.. d-dont know you're n-name. We sat in t-the b-bus together. What's youre n-name?''
''Niall, It is Niall'' svarade jag tydligt.
''Niall, I just won't to die. Can you kill me?'' sa hon och nu började tårarna rinna igen. ''No Serena, we can handle this. Together.'' sa jag och nu forsade mina tårar också.
''I made you breakfast. You really must eat something'' sa jag och räckte henne mackorna som låg på bordet brevid mig.
''Thank you''
''Oh god I'm so stupid. STUPID Serena!'' skrek hon sedan förtvivlat.
''Serena, what ever have happened to you. I'm sure it was'nt you're fault. If I'm going to help you through this you must tell me what you been through. Maybe not today, or tomorrow. But when you're ready, I'll be there. I promise'' sa jag och kollade djupt in i hennes vackra ögon.
Hon kastade sig ännu en gång i min famn och viskade ett svagt ''thank you'' i mitt öra. Vi kramades länge och efter en lång tystnad avbröt hon den genom att säga ''Rape.'' Och nu var det inte tyst, Serena grät men upphörde det efter en stund. ''It was rape''
''Oh my god Serena, I'm so sorry'' sa jag och kramade ännu en gång om henne. ''That's not all.'' sa hon.
Efter två och en halv timme hade hon berättat allt om sin pappa, bror, misshandeln som hade pågått i flera år, hennes mamma, Alex, våldtäckten, festen hos Addison och Louis.

~Two weeks later~

Det här var första skoldagen på länge. Det hade gått över 2 veckor. Det var verkligen snällt av Niall att låta mig bo här, han en utav de väldigt få jag litar på.

Undra var alla ska tro, och alla frågor. Jag var redo för skolan. Jag och Niall hade varit ute och shoppat förra veckan så nu hade jag på mig en magtröja som hade leopardmönster och shorts. Jag ville inte att Alex skulle känna igen mig ifall han skulle se mig nån gång så vi färgade håret brunt på mig. Vi skulle precis lämna huset när Niall frågade ''Are you sure on this? You can stay home if you want to'' 

''Yes, I AM sure. Mom!'' sa jag och båda skrattade. ''Okey, if you say so''
Vi satte oss på bussen och än så var det inte många på för att Niall's hus var en av dom första hållplatserna. Men jag kunde skymta en person, jag såg inte riktigt vem det var. Men när vi kom närmare såg jag klart och tydligt att det var Louis som satt där och sov med hörlurar i öronen. ''Niall, I can't do this. Louis is here''
''That's good, go and explain. Well not maybe all of it, but explain why you left'' svarade han, han vet alltid vad man ska säga till mig. Det är som vi alltid kännt varandra. Jag gick fram till sätet brevid honom.
''Louis?'' sa jag tveksamt i hopp om att han inte sov allt för djupt. ''Yes?''
''It's me Serena'' sa jag och som vanligt kunde jag inte göra annat än att drunka i de där ögonen.
''Oh my god, Serena! Sit here, where have you been? I hav'nt seen you for like, 3 weeks!'' sa han väldigt högt. Kanske lite väl högt, som vanligt.
''I know, I'm so sorry about that. It was my dad..'' sa jag och kollade ner i mitt knä. ''It's okey sweetie.'' sa han väldigt förstående samtidigt som han placerade ett finger under min haka och lyfte upp mitt huvud. ''It really is. But where have you been?''
''I can't explain that here. I'm sorry.'' sa jag och kände en ensam tår rinna ner från min kind när jag tänkte på allt som hade hänt mig. Men Louis var snabbt där och torkade bort den för att sedan ge mig en stor härlig kram. Den känslan jag fick av hans kramar var oslagbar. Den känslan hade jag inte känt på länge, och den finns bara när jag är med Louis.

__________________________________________________________________
Sådär! Jag tycker denna novellen börjar bli väldigt ''fin'' och gullig eller vad man ska säga :>
Sätter 5+ på kommentarerna bara för att jag vill få ut kapitlena så  fort som möjligt!