Jag vaknade och allt var vitt och fräscht. Louis satt och rullade tummarna brevid mig. Jag förstod att jag var på ett sjukhus och satte mig upp i panik. ''Serena! Thank God, I've been so worried'' sa Louis och kramade om mig. Det kom in en sjuksyster och jag satt helt paralyserad. ''Hi Serena. My name is Lola Greenbuch and I am your nurce. We took some tests on you while you were sleeping. You just fainted a couple of days earlier and you been sleeping for two days! All exams are perfect, and while I'm here I can say congratulations. When you leave say it to Mary in the expedition. Bye'' sa hon glatt för att sedan lämna rummet. Grattis? Varför sa hon grattis? Och har jag verkligen sovit i två dagar? ''Omg Louis I'm so sorry. I have destroyed our trip'' sa jag och kollade ner i marken. ''No, your healthy and awake now. Do you wanna go home to London?'' frågade han förstående. ''No! But why did she say congratulations to me?'' frågade jag och han skakade på huvudet. ''No idé, let's go now. Hospitals freaking me out'' sa Louis och bar mig ut för han trodde att jag inte orkade gå själv. Så söt är han. ''Are you Mary?'' frågade han en kraftig kvinna som satt vid expeditionen. ''Yes?'' sa hon utan att kolla upp ifrån datorn. ''Um, Serena is leaving now'' sa han och hon bara nickade. ''Mmhm'' sa hon och vi gick skrattandes därifrån samtidigt som vi imiterade henne. Jag kan fortfarande inte släppa att sjuksköterskan sa grattis till oss. Louis satte ner mig på marken och när jag skulle ta ett steg så fick jag en enorm kramp i magen. Jag skrek fast jag försökte hålla inne det. Louis kollade oroligt på mig. ''I think it's my period'' sa jag och han förstod. Han vinkade in en taxi, när vi kom fram till hotellrummet gick jag in på toan för att sätta in en tampong. Men det var inte min mens som gjorde ont. Nu faller allting på plats, min mens är sen, sjuksköterskan hälsar grattis, jag får kramper som inte beror på mens. Tänk om jag är gravid? Så får det verkligen inte vara, nej. Jag är sjutton år och har bara mina vänner, ingen familj. Jag satte mig på golvet och grät. Dock inte tyst nog, Louis hörde mig och rusade in på toan. ''Sweetie, what is it?'' frågade han och kramade om mig. ''Boobear, can you do me a favor?'' frågade jag honom och han nickade. ''Anything'' svarade han. ''Go and buy some pregnancy tests'' ''What?! Are you pregnant?!'' ropade han och begravde sitt huvud i hans händer. ''I dont know! Yes, Maybe..'' svarade jag och han rusade fort ut ur hotellrummet. Jag satte mig på golvet, ensam, rädd, förvirrad och spänd. Jag önskar att Louis var här med mig men han kan inte klona sig själv.
Efter en väntan som kändes som 10 timmar var han tillbaka med tre stycken test. Han räckte dom till mig och gick sedan ut. Stackaren var helt vit i ansiktet, han var nog lika rädd som jag. Sådana tester som dessa hade jag ingen aning om hur man använde, jag läste instuktionerna och man skulle kissa på dem. Om det är 2 streck är jag gravid, ett streck inte gravid. Svårare än så är det inte.
Jag satte mig på toan och testade första. Väntan innan strecken kom fram var olidlig. Jag höll på att spricka.

2 streck -Possitiv

Jag greps av panik men intalade mig att det blev fel, jag är inte gravid, nej. Jag kissade på andra stickan och väntade ivrigt igen.

Samma. -Possitiv

Nu är det på allvar, den sista måste vara negativ.

-Possitiv

Jag är gravid. Fan, det växer ett ovälkommet foster i min mage. Louis ropade på mig utanför toan. Jag gick ut, illamående och kritvit i ansiktet. Han förstod direkt. Han kramade om mig och jag brast ut i gråt. Plötsligt slog det mig. Vems barn är det? Med Harry hände allt så plötsligt, jag är väldigt säker att han inte använde kondom. Det kan såklart vara Louis, vi hade sex på Addisons party för några veckor sen. Men borde jag inte känt av det tidigare? Jag vet inte, jag har aldrig haft något sådant snack med mamma, eftersom hon lämnade oss när jag var 4. Jag måste berätta för Louis. Men när? Det är bäst att ta det så fort som möjligt, bli av med det. Nu. ''Louis we need to talk'' sa jag och han kollade oroligt på mig.

Vi satte oss i en varsin soffa som stod mitt emot varandra. Hon började prata och jag såg att hon hade svårt med att hålla tillbaka gråten. ''Louis, I am really sorry and I really regret this I'm going to tell you'' började hon och jag kände att det inte var något bra. ''I had sex with harry, twice. And I'm not sure who the father is'' sa hon och brast ut i gråt. Jag såg att hon verkligen ångrade det, men jag blev förbannad. Hur kunde hon svika mig så djupt? Jag drog för blixtlåset på min väska och lyfte upp den. ''How could you?'' sa jag och kände en ensam tår rinna nerför min kind, det kom bara mer och mer tårar. Jag klarade inte av att se henne i ögonen och i nästa sekund rusade jag ut ur hotellrummet. ''Louis! Wait! Don't leave me, please. I beg you, don't leave me, not now.'' hörde jag Serena ropa. Jag vände på huvudet och såg Serena sitta på knä i korridoren och gråta med händerna nergrävda i ansiktet. jag kände mig lite skyldig med tanke på att vi just fick reda på att hon är gravid och jag lämnar henne sådär. Men hon gjorde bort sig, jag har alltid velat bli pappa. Kanske inte såhär tidigt som vid 17 års ålder, men jag vill ta reda på möjligtheten och ska se till att hon kollar upp vem pappan är.

Jag såg Louis springa iväg, jag förstår hur han känner sig. Jag kröp in på vårat rum och la mig i sängen och började gråta. En hel del. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag måste berätta för Harry. Jag grabbade tag i mobilen och började skriva.

''I told Louis, sorry Harry. I had no choise, I really am sorry'' skrev jag och skickade iväg det. Jag klarade inte att vara kvar i det här rummet med alla minnen från våran resa. Jag packade alla mina saker hastigt och gick ut och hoppade in i första taxin som kom fram. ''To the airport'' sa jag med gråten i halsen. Jag kunde inte hålla det inne, jag grät och grät. Han som körde taxin borde trott jag var dum i huvudet. Men jag var sårad, av mig själv på något vis. Hur kunde jag göra såhär mot den mest underbara personen i världen? Jag är verkligen besviken på mig själv. 

När vi kom fram till flygplatsen kom jag på att Louis hade alla pengar. Jag berättade för taxichauffören och han förstod. Jag behövde inte betala resan. Han tog upp en kartonbit och papper från bakluckan och skrev ''I have no money, can't come home. Please lay some money in the cup'' sedan gav han mig en mugg och önskade mig all lycka. Alla förare är verkligen snälla här. Jag satte mig mot en vägg och väntade på att någon skulle skänka något. Annars kommer jag aldrig hem. Efter två timmar hade jag fått 12 euro. Det här funkar inte. Jag kom på att jag hade en hyfsad sångröst och började sjunga på coldplay's låt fix you.

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Folk började redan samla sig runt mig och jag fortsatte sjunga, texten betydde verkligen något för mig i det här läget så det kom några tårar och rösten skärde sig. Men personerna runt om blev rörda och den flesta var tårögda.

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Jag sjöng vers efter vers och alla stog kvar och lyssnade.

Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

När låten var slut applåderade alla och muggen fylldes med sedlar, mynt och alla kommenterade hur vacker röst jag hade. Jag brast i gråt och tackade alla innerligt. När gruppen med folk hade gått undan stod det en person kvar. En person jag kände igen. Det var Louis. Hans ögon var röda och det var som om han hade gråtit ögonen ur sig. Hans kinder var blöta av tårar och han bara stod där och kollade på mig. Jag brast själv ut i gråt. Han släppte sin väska och satte sig vid mig och kramade mig. ''I'm so sorry Louis'' grät jag fram. ''Ssch'' sa han bara och kramade om mig. Vi satt där väldigt länge och bara grät i varandras armar.

___________________________________________________________
kan ju säga att jag grät när jag skrev det här :'3 Förra kapitlet bjöd jag på så nu vill jag ha 10 kommentarer! :D xx